Ännu ett steg i utredningen varför jag har så svårt att bli gravid är gjord. Denna gång tog undersökningen en helt annan vändning och något som aldrig hade inträffat inträffade.
Undersökningsdagen inträffade fredagen före långfredagen. "Det tar inte mer än 20-30 minuter" sa sköterskan glatt i telefonen när jag ringde och berättade att jag gått in i lingonveckan. Det är nämligen så att en sån här undersökning måste göras en viss dag under menstruationscykeln så därför skulle jag genast ringa ultraljudsmottagningen så fort jag hade fått mens för att dom skulle kunna planera in vilken dag det skulle göras.
Jag var lite nervös innan undersökningen men tankarna gick hela tiden kring att jag har genomgått en förlossning, både med tång och katastrofsnitt, så det här skulle ju gå galant.
I väntrummet satt en gravid kvinna med sin karl och dom såg sådär töntigt kära ut. Jag var så otroligt, extremt avundsjuk på hennes fina gravidmage att jag nästan blev förbannad. Tragiskt, jag vet.
Blev uppropad nästan på en gång. "Vilken jävla framförhållning!" tänkte jag och applåderade inombords. "Det här bådar bra". Hade en sån positiv känsla i hela kroppen.
"Behöver du gå på toaletten?" sa sköterskan. Och på toaletten gick jag och kissade ut de sista dropparna. "Kom igen, nu kör vi för fan!" sa jag till mig själv, tittandes i spegeln sen klappade jag till mig själv på kinden.
Kom in i ett ultraljudsundersökningsrum där doktorn var och hon presenterade sig och förklarade vad dom skulle göra. En klockren doktor. Kände mig verkligen trygg med henne. Sköterskan var också bra. Hon assisterade doktorn och stod bredvid mig och förklarade allt som hände. Först tittade doktorn med ett VUL sedan spände hon upp puppan med nån töjningssak. Huvaligen. Snacka om att känna sig totalt utlämnad! Sedan skulle hon in med en kateterslang som skulle in i livmodern. Via den skulle hon sedan spruta koksalt för att se om det var fri passage i äggledarna. När hon hade fört in kateterslangen och skulle kuffa upp ballongen så ville inte min livmoder samarbeta. Min livmoder var otroligt stark och tryckte bara ut slangen hela tiden. Till slut fick de så in den och kuffade upp ballongen. Man kuffar upp en ballong för att hålla slangen på plats. Undersökningen genomfördes men sen när det var klart och slangen skulle ut så gick det inte att kuffa ur ballongen! Det var nåt fel på ventilen. Jag höll mig lugn och litade helt på doktorn. Fick tandläkarbedövning i livmodern för att hon skulle försöka lirka för att få ut den. Hjälp vad ont det gjorde. Doktorn gröpte på och det var blod och jävulskap. Helt utlämnad med vaginan i skyn. Usch vad hemskt det var. Efter 40 minuter ger doktorn upp för att gå ut och diskutera med andra doktorer. Där ligger jag kvar med vaginan i skyn och en sköterska vid min sida som är gullig och kallpratar. Håller mig lugn men är nervös och vill bara gråta. Doktorn kommer tillbaka. Jag får en binda att trycka upp mellan benen och ska med deras hjälp sätta mig upp på sängkanten. Doktorn berättar att det måste bli en operation för att få ut slangen. Det finns ingen annan lösning. Jag blir inlagd bland alla nyförlösta mammor. Allt känns helt jävla overkligt och doktorn berättar att detta har aldrig någonsin inträffat. Det gör ju att jag blir ännu mer nervös och rädd. Får sjukhuskläder och skall genast duscha med descutan och sedan ligga ned för att få cytotek och fortsätta ligga i 4 timmar. Cytoteken skulle göra min livmoder sladdrig så att de lättare skulle få ut slangen. Får dela rum med en afrikan som inte kunde svenska, stackarn. En asskön uska skojar och lättar upp stämningen. Det är så obegripligt att jag bryter ihop först när Mange kom. Så rädd, så utlämnad. Jag var skräckslagen inför att bli sövd.
Efter ca 6 timmar var det dags för operation. Hann inte bli så extremt rädd på färden ner till operation. Visste liksom att nu är det dags, nu ska det ske och nu ska slangjävulen ut! En kille tog emot mig. Det var han som skötte sövningen. Tyckte jag såg en skinnbit i taket i operationssalen. Jag fick flytta över till en operationssäng och sedan kopplades jag upp på ett EKG. Killen satt kanyl i handen och allt var så sterilt och otäckt. Jag sa att jag var jätterädd att bli sövd och då ställde sig en sköterska bredvid mig och höll mig i handen. Tryggt! Kirurgen sa att de skulle skicka tillbaka slangen till tillverkaren så fort de fått ut den. Killen började spruta i nå läkemedel. Blev helt snurrig i huvudet, sen när han sprutade i det andra, som var starkare så fick jag nästan panik och tänkte kämpa emot sömnen. Blev allt tröttare och sen kommer jag inte ihåg nåt mer! Vad sjukt! Vaknar upp på uppvaket och sköterskorna berättar att allt har gått bra. Känner mig som en klubbad säl. Blodtrycket låg på 96/43! Otroligt lågt. Kom upp till avdelningen igen efter ca 50 min och där väntade Mange. Fick fika eftersom jag inte hade ätit på 12 timmar. Cirka 2 timmar senare, efter att jag kissat och pratat med doktorn, for vi hem. Var tvungen att äta antibiotika i 8 dagar efter. Tänk hur det kan gå. Allt var i alla fall helt normalt av vad doktorn kunde se på undersökningen. Fri passage i båda äggledarna. Skönt!