Efter att Mange kommit hem från jobbet igår så tog vi och åkte ut till Sofia och deras stuga i Bänkåsviken. Underbart ställe! Så skönt och sitta i solen på deras brygga och höra havets vågor. Mange blev sugen att ro ut i deras lilla "utter"-båt. "Ja men gud så skönt" tänkte jag. Vi har tagit en liten minitripp i den förut men bara några meter ut i från stranden, alldeles lagom enligt mig. Hyser stoooor respekt för havet. Blir ordentligt rädd när jag inte kan se eller känna botten längre. Vi satt oss i lilla "uttern" och begav oss ut. Sofia passade Ted och Thomas satt och solade i en solstol på stranden. "Kan vi inte ro ut till klipporna därute?" sa Mange. "Över min döda kropp!" sa jag. Men på nåt konstigt vis så gick jag med på det utan att jag själv visste om det. Så vi rodde in till land igen och Sofia gav oss flytvästar. Ut på havet igen. Vi kom längre och längre ut. Jag kände hur paniken fyllde upp hela kroppen så jag nästan inte kunde andas. Den där lillbåten i det där djupa, djupa havet. Det kändes som att min del av båten skulle sjunka och ta in vatten. Jag böjde mig ner i båten för att försöka komma över rädslan och paniken. Då råkade Mange slå till mitt huvud med ena åran. Inte alls meningen för han var inte beredd på min "djupdykning" i båten. Till slut kände jag att jag inte stod ut längre så vi rodde tillbaka till land. Vi var ändå halvvägs till den där "klippiga ön". Huvaligen, känner fortfarande hur jag ryser i hela kroppen när jag tänker tillbaka på hur långt ute vi var. Uscha! Havet och jag är inte bästa vänner.
Nu ska jag raca ner till stan och sola sen klippa mig! Wihii! Ska bli så skönt.





Over and out
M