Hade världens bästa dröm inatt. Jag drömde att jag födde våran lilla ponke. När jag vaknade trodde jag att jag hade fött men blev superbesviken när jag insåg att det inte var så.. Idag har jag gått en vecka över tiden, deprimerande. Känner mig dumförklarad på nåt vis. "Kan du inte föda nån gång??" hör man var och varannan dag. "Ja säg hur man gör så gör jag det mer än gärna!". Att inte folk fattar hur förbannad och ledsen man blir av att höra sånt där. Det är ju inte så att jag njuter av att gå runt så här, nej jag mår asdåligt! Jag skulle aldrig ha ställt in mig på datumet som dom sa på ultraljudet för precis när man gått över det datumet då blir man så jävla förbannad och besviken. Jag trodde inte att jag skulle känna så. Man skämtade långt innan över att man skulle gå över tiden och blablablabla.. sen skrattade man lite ironiskt. Gud vad jag ångrar dom ironiska skratten! Man skulle ha övertalat sig mentalt att man verkligen skulle gå över tiden och säga typ 25 maj som BF-datum till dom som frågar då skulle man ju verkligen inte bli besviken.
Men nu sitter man i den här sitsen och beklagar sig dag ut och dag in. Tragiskt, nästan så man skämms. Ut kommer han ju nån gång. Det är bara och låta dagarna gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..och gå..

Over and out
M