Jo, jag blev magsjuk. Förra söndagen när uret var mitt på dagen kräktes jag 2 gånger. Efter det var jag slö och hängig i 2 dagar ungefär sedan frisk som en nötkärna. Ted blev aldrig sjuk, tack och lov. Konstig magsjuka. Jag var inställd på att kräkas i samma skala som Mange, men så blev det inte. Baccillerna var snällare med mig, tackar. Ted var hemma måndag och tisdag just för 48 timmars regeln. Vi visste ju inte om det skulle bryta ut på honom. I onsdags var jag och pappa hos farmor. Hon är dålig. Lilltanten har feber och sover mest. Men med på noterna är hon. Alltid. Pappa och jag satt och pratade lite gamla minnen när vi var där. Farmor sov. Emellanåt vaknade hon och skrek rakt ut "I remmen gevär!", precis som en officier i flottan. Farmor är så jävla härlig. Även om hon mest ligger så har hon alltid glimten i ögat och kommer med roliga kommentarer och skämtar på.
Det är aldrig roligt när ens nära och kära mår dåligt. Att se sin farmor ligga sovandes på de viset, nästan som om hon vore död, är läskigt. Det är hemskt att pappa ska se henne så. Jag har suttit med människor som dött, varit med i dödsögonblicket. Det är verkligen så att man känner hur personen försvinner bort, när han/hon dött. Kroppen ligger kvar som ett skal. Det är svårt att förklara, det måste upplevas för att förstås. Döden är det ingen som vet något om. De som varit med om nära-döden-upplevelser beskriver döden som en härlig känsla, ens anhöriga står och väntar på en och sträcker ut en hand. Vi föds och dör, det vet vi, resten i livet är oskrivet.

Au revoir
M