Längesen sist

Publicerat: 2015-03-23 Kl: 21:21:12 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Åh herrrrregud vad längesen jag skrev här i bloggen. Förlåt så hemskt mycket. Men håll i er. Nu har jag tryckt ut en till onge och är numer 3-barns mor! Vem kunde tro det? Inte jag iaf. 2 barn var mitt barnmål här i livet, 3 hade jag inte ens föreställt mig. Men nu har som sagt lille Max kommit till världen och det är helt underbart med 3 barn. Fullt ös hela dagarna. Max såg världens ljus för första gången den 18 februari 2015 och jag ska självklart dra hela förlossningsberättelsen för er i ett annat inlägg. 
Emma är nu 1 år och 3 månader och Ted är 5 år, fyller 6 nu i maj. Åren går fort kära vänner och mottot just nu är carpe diem. Ta vara på dagarna. 
Eftersom Max bara är lite över en månad så är man ju uppe en hel del på nätterna. I natt hade han lite extra ont i magen så jag ammade/vaggade/tassade på här i vardagsrummet under natten. När han väl somnade till i babysittern så intog jag soffläge och fastnade till tv-programmet "Våra pinsamma kroppar". Det var allt från krökta snoppar till fötter fulla med nageltrång. I och med att det var äckliga inslag till och från så blundade jag när det var extra snuskigt och somnade såklart därför. Helt plötsligt slocknade strömmen i hela kåken, jag vaknade av det och det var så satans mörkt överallt! Strömmen hade gått för alla på hela gatan. Fy bubblan var mörkt det var. Det första jag kom och tänka på var varför jag inte slagit till på en transistorradio. Och såklart (som förra gången det blev strömlöst) hade jag bara ca 15 % batteritid kvar på telefonen. Herregud. Såna gånger inser man vad pinsamt handikappad man är utan ström. Vilket löjligt i-landsproblem. Mange skulle upp och jobba vid 03 snåret och han tyckte att vi skulle lägga upp en plan för hur vi skulle gå tillväga. Han letade fram pannlampan och sprang runt med den. Jag hade fullt upp med att försöka pricka in tissen i Max mun. Det var ju som sagt otroligt, ofattbart, irriterande becksvart. Jag lyckades somna om och flög rätt upp igen när strömmen kom tillbaka. Den var bara borta nån timme tack och lov. Har nog aldrig känt en sån innerlig glädje för ström i hela mitt liv. Carpe diem.



Mustang

Publicerat: 2014-06-09 Kl: 08:33:20 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Ja, jag vet inte vad det är mellan mig och mustanger men hjärtat pumpar några extra slag så fort jag ser en. Vi var på dop i lördags, Oscars dop. Theres och Julles gulliga pojke. Hur fint och mysigt som helst. Det var i Alnö kyrka och efteråt fikade vi i logen nere vid hembygdsgården. Nån timme efter vi fikat gick många av oss ut för att ta luft. Barnen sprang av sig tårtan och alla kakor och tryckte samtidigt i sig de godis de fiskat från fiskedammen. I ett intressant samtalsämne dyker det helt plötsligt upp folk vid Alnö gamla kyrka. "Åh det är säkert bröllop!" sa någon. Helt riktigt. Efter en stund kommer bästa prästen Anna-Maria och när alla gäster gått in i kyrkan kommer en flott BMW med bruden och snart kommer även brudgummen gåendes på en stig nedanför med brudbuketten. Så vackert! Jag blev så sugen på att gifta mig i den stunden. Såg framför mig hur jag och Mangan gifter oss, har roligt på bröllopsfesten sen drar 2 veckor till Bali på bröllopsresa. 
Grädden på moset är såklart när denna skönhet till mustang kommer indundrandes på gräsmattan bredvid kyrkan. Trodde jag skulle få hjärtslag. High definition ljud, säkert en V8 motor och fälgarna gjorde att jag fick gåshud. För att inte tala om lacken! Att chauffören hade orange hår förstörde lite men hjälp vilken bil! Tänk att brudparet skulle få åka den där. Efter en bra stunds stirrande och dreglande så hade jag visst missat halva paketöppningen. 
En sak är säker, jag måste få äga eller köra en mustang nån gång i mitt liv.






Maj månad

Publicerat: 2014-05-07 Kl: 13:12:26 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Onsdag, igen. Varför går tiden så himla fort? Ibland är det skönt att tiden går fort  som just nu, den här veckan, då Mange jobbar nätter. Huva, det är inte kul och sova själv i en kåk med barnen när man är mörkrädd. I natt knakade det i vår trapp. Jag låg stel som en pinne, sjöblöt i svett i exakt samma position i säkert 20 minuter för jag var så rädd. Trodde det var nåt övernaturligt eller en inbrottstjuv. Somnade uppenbarligen till slut. 
Emma växer och är mer och mer med i vad som händer på dagarna. Allt är intressant och bästa personen är Ted. Hon blir så glad av sin storebror och skrattar åt han så fort han gör nåt roligt. Barn tycker hon för övrigt är roliga. Precis som att hon ser att de är mindre människor som ser liten ut som henne, eller nåt. Det är så ljuvligt att se när hon och kusin Charlie tittar glatt mot varandra. För tänk vilken speciell jul vi hade 2013! Emma född den 19 december och Charlie den 23 december. Vi var på återbesök på BB på julafton och fick då även gå in på förlossningen och hälsa på Fredrik, Susanna och lille Charlie. Kommer aldrig glömma det. 
Emma har inte vänt sig från rygg till mage än men hon försöker tappert. Däremot har hon vänt sig från mage till rygg ca 3-4 gånger. Första gången blev hon ledsen för hon förstod väl inte vad som hände, stackarn. Hon sover alltid bra på nätterna. Vi får stoppa i nappen några gånger bara och vända henne på sidan. Hon sover ca 6 timmar på natten innan hon vill äta och det ska man inte klaga över. Gjorde hennes fot- och handavtryck på Valborg, bättre sent än aldrig. 
Början av maj månad har varit kall. Just nu i skrivande stund blåser det kalla vindar och är ca 8 grader varmt. Brrr. Igår kväll gjorde vi en brasa i vår kamin för det var sånt ruggigt väder. Nu vill vi ha värme!















Sen då?

Publicerat: 2014-04-30 Kl: 23:56:39 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Står och tandtrådar mitt tandkött för fulla muggar när tanken slår mig "undra hur jag kommer se ut om 30 år?". När jag var yngre tyckte jag att tjejerna i Spice Girls var så fina. Idag är väl nästan hela högen opererad och förfallna? Britney Spears var ju riktigt fräsch ett tag men efter några år rakade hon av sig håret, var helt skallig, småtjock, slapp efter barnafödande etc. Det är bara att inse att kroppen förändras och åldras och det måste man lära sig att leva med. Jag vill må och leva hälsosamt men ändå njuta av mina goda bakverk och nalla lösviktsgodis emellanåt. Nu när jag har småbarn så känner jag av varenda muskel i kroppen nästan varje dag. Just i detta ögonblick har jag väldans ont i höger axeln och ryggen i övrigt. Därför är det ju så otroligt viktigt att träna så jag får en vältränad och harmonisk rygg som klarar alla dessa 711 lyft varje dag. Det gäller bara att sätta igång och träna. Varför ska det vara så svårt att komma igång?! Varför är svenska folket så otroligt lata och skiter fullständigt i hur de ser ut och lever? Alla rökare borde få röntgen bilder på hur deras lungor ser ut, alla feta människor borde få se fettlagret runt deras hjärta, alla alkoholiserade borde få se hur deras lever ser ut. Något som många också struntar mycket i är just deras tänder och fötter. Det är ju för roligt och tragiskt. Utan tänder kan du bara svälja soppa resten av livet och utan fötter blir du rullstolsburen (om du inte får proteser). Använd en bra tandkräm och tandtråd, köp en ny tandborste en gång i månaden för det samlas hemskt mycket bakterier på en tandborste. Fila fötterna och smörj in dom. Har du ingen bra fotkräm så ta olivolja och dra på tubsockarna. Alla klagar på hur snuskigt det är att gå på badhuset just för att alla tycker att alla de andra har snuskiga fötter men man talar ju ofta om sig själv fast i ett större sammanhang. Du klagar på att det är så förbannat dyrt att gå till tandläkaren en gång om året a'la 1000 riksdaler men du lägger gärna ner 2000 kr för en service på din bil utan problem. Snälla någon, tänderna är bland det sista som lämnar oss i graven. Gräset är grönare hos grannen men det är för att vi absolut väljer att spela fotboll med vår 4-åriga son som älskar denna sommarsport. Så vi ränner fram och tillbaka på vår jordiga gräsmatta och jagar fotboll efter fotboll och nog har grabben är förjävla bra tillslag alltså. Mangan lär han allt han kan. Undra om han kommer bli ett fotbollsproffs en vacker dag? 
Åter till åldrandet. Att åldras är vackert men något jag är jätterädd för det är att bli dement.











Onsdag

Publicerat: 2014-04-23 Kl: 11:31:03 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer









Lördagkväll

Publicerat: 2014-04-05 Kl: 23:17:42 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Doft och lukt sätter djupa minnen i hjärnan. Doften av leksakstrollhår är gudomlig och lika minnesfull för mig som för min mamma. Doften av vår doftar lika gott för Ted som för en dement 109-årig kvinna. Lukten av surströmming kan lika gärna vara en doft för många. Lukt och doft är två olika benämningar. Lukt är något negativt och doft är något positivt när det gäller matlagning. Hemma hos min pappa doftar det alltid jordgubbste och hos brorsan har jag känt en svag bris av cilit bang, det där rengöringsmedlet. Kan inte sätta en etikett på om det är en doft eller lukt så därför skrev jag bris för den kan komma smygande när man sitter nära deras element i deras kök och jag varken välkomnar eller avvisar den brisen för den känns både ren och opassande när det egentligen ska dofta nybakat, god mat eller fräsch ånga från diskmaskinen. Såpa doftar så otroligt gott och är ett måste när jag städar. Kärringparfym är ett fack för sig. Alltså hjälp vilken hemsk lukt! Huvudvärk och illamående är en biverkan av den lukten. Kan inte förstå att sådana kvinnor ens kan befinna sig på ett apotek bärandes med den lukten, som om man inte hade svårt nog att andas av all pollen som sprids via alla ventiler där inne.
Flygplanstoalettstvålslukten är också en sån där hemsk odör som även påminner om parfymerat raktvålsvatten som vissa karlar dränker sig i innan de tar en shoppingrunda i Birsta City en julidag då innetemperaturen är 25 grader och fläktarna står stilla. Det bara osar om dessa karlar och man måste andas frisk luft flera timmar efter att ha stått bakom en sån här karln i HM-kön. 
En ny-bils doft är underbar, likaså bebisdoften, nyklippt gräs, nyduschat, renoverat, stranddoft, ute-och-ro-båt doft, en -15 grader-vinter-dag när snön ligger packad och glittrar på marken och det riktigt knastrar under vinterskorna när man går på den, nybakat är priceless. Sen är det en speciell doft eller lukt i olika länder man reser till. När vi landade i Bosnien luktade det blött gräs, gympahall och flygplansdäck på samma gång. I sol-och-bad länder (typ Grekland) kan det dofta pizza, hav, solkräm, rakvatten, varm asfalt och turisttoalett direkt när man kliver av planet. 
Det är rätt sjukt att hästskit känns fräschare än hundskit. Klorin förknippar alla med badhus. Så fort jag använt lite här hemma så utbrister Ted: "Det luktar som på Himlabadet, mamma!". 
Spolarvätska är en härlig doft och när det doftar grillat på var och varannan gata. 
Nu ska jag dofta på en hungrig bebis!












Våffeldagen

Publicerat: 2014-03-25 Kl: 17:30:43 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer






Älskade barn..och katt!

Publicerat: 2014-03-22 Kl: 21:37:00 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer














Våren

Publicerat: 2014-03-22 Kl: 21:17:13 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Detta fenomen, våren alltså, fascineras jag alltid av. Det finns ingen annan årstid på året som gör folk så sprudlande glad och inspirationsfulla. Helt plötsligt kan det dyka upp folk på gatan som man aldrig har sett förut fast de bara bor 80 meter bort. Precis som om att dom bott i källaren i 6 månader. Helt plötsligt går grannfrun ut och hennes gråa hår lyser som aldrig förr och hon krattar med ett stort leende på läpparna. Bilar radas upp på gatan och karlarna byter till sommardäck i bara t-shirt fast dom vet hur vårsolen kan lura en. Man vill hitta något i trädgården eller kåken att pyssla med. Med suget i blicken går man in i förrådet och dammar av nån gammal tavla som var hemskt ful i november men just nu är helt fantastisk när vårsolen skiner in genom fönstren. Varför inte tapetsera om, byta köksluckor, blondera håret igen, plantera vårlökar i varje rabatt, städa ur både vinden och förrådet? Ja, listan kan göras lång! Det är bara helt otroligt vad vårsolen påverkar oss människor. Kan det vara så att de flesta av oss har D-vitamin brist? Tänk om vi hade vinter året om. Undra hur många som skulle ha det där enorma suget i blicken då? 



Emma

Publicerat: 2014-03-12 Kl: 22:23:23 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Torsdagen den 19 december kl 09:31 föddes vår dotter Emma. Det var en snabb förlossning som tog 5 minuter. 
Dagarna innan blev Ted förkyld, likaså jag (typiskt nog) så under kvällen den 18 december ringde vi till förlossningen och frågade om vi skulle komma in och föda dagen efter eller inte. Dom sa att vi skulle komma in och så skulle det beslutas där om snittet skulle bli av eller inte. Jag hostade och var lite hängig så jag ställde in mig på att det inte skulle bli av. Nedstämd for vi till min mamma och lämnade Ted den 18:e. Kändes inte ett dugg bättre av att han tokgrinade när vi skulle fara därifrån. Jag bröt också ihop när vi gått därifrån. Kom hem, fikade, duschade och bäddade rent i sängen. Blev inte många timmars sömn. Klockan ringde 05:30 och jag mådde rätt bra, förutom sömnbristen. Magnus åt frukost, jag fastade enligt operationsföreskrifterna. Fy vad hungrig jag var. Det var tortyr att se honom äta. 06:30 var vi på förlossningen. En barnmorska med otroligt buskiga ögonbryn tog blodprover på mig och satt nål i vänster armveck. Gjorde bra ont men hon verkade inte bry sig om det. "Här har du en rektal termometer, där har du toaletten, berätta sen vad du hade för temp." sa hon och tog med sig blodproverna och gick. "Eh, jaha. Höggravid, fet som en ladugård. Hur ska jag få in den här i röven?!" tänkte jag. Mange erbjöd sig men jag ville icke att han skulle köra in den där rektala i min stjärt. Hur som helst fick jag in den och efter ett tag pep den. 37.7 grader. Gränsen för operation är 38. Barnmorskan skulle prata med doktorn. Under tiden skulle jag duscha och ta på mig landstingets sexiga sjukhusskjorta. Sedan väntade vi. Och väntade. Det tog en hiskelig tid att få svar på CRP; snabbsänkan. Kirurgen kom och gick igenom vad som komma kanske skulle. Det var trevligt nog samma kirurg som opererade ut kateterslangen som fastnade i min livmoder 10 månader innan. Härlig kvinna! Sedan väntade vi igen. En jättetrevlig barnmorska kom in och lyssnade på bebisen. "Jättefina hjärtslag" sa hon. Klockan blev ca 08:40 och svaret på CRP:n kom. Jag hade 7 och barnmorskan sa "Nu kör vi!". En äldre dam, kanske en undersköterska, gick för att hämta kateter och jag och Mange blev genast nervösa och förväntansfulla. Den äldre damen hämtade också ett parkeringstillstånd som Mange sprang ner till bilen med. Han hämtade även all vår packning för nu skulle vi ju föda barn. Yes! Så var det dags för urinkatetern. Jag var så nervös för det momentet. Turligt nog var det inte så hemskt som jag trodde. Det sved  och spände och när den väl var på plats ville jag gå och kissa, en jättesjuk känsla. Men barnmorskan sa bara åt mig att slappna av och då kom ju kisset i påsen i stället. Finemang! Vilka grejer det finns. En jättecool studerande tjej kom in och klockan blev 09:10. Vi gick ner till operation. Nere på operation möttes vi av ett gäng trevligt folk. Alla presenterade sig och jag fick på mig en operationsmössa och Mange klädde sig i operationskläder. Sen gick allt väldigt fort. Narkossköterskan satt nål i handen på mig, gjorde ont. Narkosdoktorn satt på blodtrycksgrejer. Sen skulle jag lägga mig på sidan. Doktorn tryckte på en kota på ryggen också bad han mig trycka bort hans hand. "Jättebra!" sa han. "Akta fjärilen!" sa en annan doktor. Sen stack det till. Inte så farligt som jag trodde. Sen skulle jag fort lägga mig på rygg igen. Det kändes som att någon hällde varmt skönt vatten från ryggen och nedåt. Jätteskönt faktiskt! Sedan förlorade jag känseln mer och mer. Provade vicka på tårna efter en stund men det var omöjligt. Den känslan var inte så trevlig. I det läget gäller det att inte låta den känslan ta över och gripas av panik utan man får försöka att inte tänka på att man ska försöka röra på benen. Jag sa åt Mange att prata med mig om nåt trevligt och vi började prata om maträtter. De satt upp skynket vid mina bröst ungefär så att jag inte skulle se när de skar i mig. Sedan testade de känseln på mig, dvs nypa mig lite överallt på magen för att se om bedövningen tagit som den skulle och det hade den för jag kände ingen som helst smärta. Jag kände att dom höll på men det gjorde inte ont. Kirurgen och alla som var i rummet började säga sina namn var och en och vad dom hade för befattning och sen sa hon: "Då sätter vi igång!" med en glad röst. Då blev både jag och Mange pirriga och förväntansfulla. Jag var orolig över att jag skulle känna nån smärta. Så jag frågade narkosläkaren (som stod på min högra sida) flera gånger om hur det skulle kännas och jag förstår om han till slut blev trött på mina frågor. Mange fick gång på gång räta till min lösa nätmössa som störde mig. Kunde inte själv göra det eftersom mina armar var utsträckta och uppkopplade på olika övervakningssaker. Kirurgen gjorde det hon var bäst på, skära i människor, och jag kände ingenting! Fantastiskt vad en spinalbedövning kan göra mot människokroppen. Mange och jag pratade om vad vi skulle äta för middag och jag tror att vi bara sa pizza i 10 meningar. Vi sket fullständigt i vad vi sa, bara vi pratade, nervösa som bara den. Efter 5 minuters pizzaprat var det så dax för det berömda "trycket på magen". Trycket jag hört och läst så mycket om. Trycket som ger svimningskänslor, kräkningar, tumlande av inälvorna, you name it! Det är nu bebisen ska ut och personalen ger ett tryck strax under brösten och ner mot snitthålet. Jag upplevde det som en kraftig thaimassage på magen utan smärtkänsla. Det såg nog också ut som om att personalen med sina händer kavlade ut lilla Emma ur buksnittet så av den anledningen kände jag mig även som en mänsklig vetelängd.
Hur som haver kom så lillgumman ut och hon skrek direkt. Jag blev tårögd på en gång, likaså Magnus. Och nog var hon den vackraste lilla flicka vi nånsin sett! Barnmorskan visade upp Emma för mig sen gick hon ut till rummet bredvid med Magnus och en doktor för att undersöka henne. Mange klippte navelsträngen. Jag hörde hur hon skrek hela tiden. En envis liten jänta som inte tyckte det var så himla trevligt i den stora, vida världen. Just då i alla fall. Kirurgen sydde ihop mig och det tog ca 30 minuter för dom att bli klar. Magnus satt med Emma i famnen bredvid mig. Barnmorskestudenten knäppte kort på oss med Manges mobil. När det var klart rullade vi upp på förlossningen igen, jag hade Emma i famnen, och när vi kom in på vårt rum fick vi in det berömda fikat som alla får efter de fött barn. Lovely! Efter en liten stund kom barnmorskan in för att titta hur jag blödde (i grottan) och då hon lyfte på täcket så var det en hel sjö av blod i sängen! Jag hade inte känt nåt eftersom jag var bedövad från tissarna och neröver. Hon fick tillkalla en doktor och jag hade klumpar av blod kvar i livmodern som inte hade kommit ut, därför blödde det så mycket. Doktorn och barnmorskan hjälptes åt och fick ut ca 1500 gram! Helt otroligt! Efteråt det kräktes jag flera gånger och allt eftersom tiden gick började bedövningen släppa och jag började skaka hysteriskt! Ruskigt obehagligt! Jag frös också och tänderna skakade. De kunde inte svara på hur länge det skulle hålla på och det gjorde mig nästan skräckslagen. "Är det så här det är att ha Parkinsons sjukdom?" tänkte jag flera gånger. Mot 14-snåret hade det slutat och vi fick ett rum på BB. Mamma, pappa, Ted, svärmor och Manges syster Madde kom och hälsade på kring 18. Det var så underbart att få träffa Ted igen och vad stor han kändes i jämförelse med Emma! 
Första natten med Emma där på BB var skrikig. Jag ammade i princip hela natten till och från och allt var så nytt. BB var överbelagt och personalen jobbade nästan ihjäl sig. Katetern togs bort där under natten. Vad skönt! Dagen efter när doktorn undersökt Emma och blivit godkänd och jag mådde hyfsat bra så drog vi järnet till svärmor för att hämta Ted och sen hem och mysa hela familjen. Varje gupp Mange körde över med bilen gjorde jätteont i snittet. Huva. Det var en märklig och underbar känsla att komma hem som en familj med 4 personer. 5, om man räknar med katten förstås. 



Förlösas!

Publicerat: 2013-12-19 Kl: 09:04:41 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Hej kära blogg! Nu är vi redo på förlossningen. Kl 09:15 blir det planerat snitt och vi är så pirriga och nervösa. Håll tummarna att allt går bra! 






Nervöst och pirrigt!

Publicerat: 2013-12-18 Kl: 09:40:29 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

I måndags köpte vi vår kära kombi. En Volvo v50 D2. Vi tog oss en tripp till Örnsköldsvik där pärlan fanns och ingen mindre än Magnus Wernblom jobbade på den bilaffären. Tyckte jag kände igen honom också funderade jag länge tills jag kom på att det var han. Lite roligt sådär. Vi är så nöjda med bilen och ska ta hand om den så. 
Imorn smäller det till ordentligt. Lilla Emma ska få se världens ljus för första gången och vi är så pirriga och förväntansfulla. Vet inte vad jag ska förvänta mig av snittet. Är nog mest nervös över hur jag kommer uppleva spinalbedövningen. Hur känns det att inte ha någon känsel från magen och neråt i ca 4 timmar? Drabbas man av panik eller är det en piece of cake? 
Jag måste nog inhandla en stödgördel idag som håller ihop magen och ger den stöd efter snittet. 






Dreglar!

Publicerat: 2013-12-15 Kl: 23:42:10 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Senaste 1,5-2 veckorna dreglar jag nåt enormt när jag sover! Hoppas verkligen att det är en gravidgrej bara, annars måste jag söka hjälp alltså. Det fullkomligt bara rinner också vaknar jag av att hela kinden och halva kudden är dyngsur. Har inget minne av vad jag har drömt innan, men jag kan omöjligt ha drömt om snask och mat i 2 veckors tid. Nu vet jag hur hundarna har det när dom ser grisfötter i alla fall. 
Tack för att jag får med mig en ny erfarenhet i bagaget. 






Stormig natt

Publicerat: 2013-12-13 Kl: 22:30:05 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Ivar var nådig på vår gata, tack och lov. Det var bara takpapp från vedboden han var sugen på. Så nu får vi införskaffa det i helgen och spika fast. Stackars de som blev utan ström och fick massa förstört. Ted hade svårt att somna. Han frågade flera gånger om vi skulle flyga iväg med huset, om vi hade klistrat fast bilen och så. Han vaknade även på natten och var rädd. Huga. Och som förälder ska man vara lugn och sansad fast man egentligen är bra orolig. Det är ju otäckt när det stormar. Inget kan man göra åt naturens krafter. Vissa stunder, när det stormade som mest, önskade jag att vi hade haft en kåk med källare som vi kunde ha gömt oss i. Helt otroligt nog gick det bra att väcka Ted imorse. Vi skulle vara på dagis kl 07:15 för deras luciafirande och det gick bra. Ted har sjungit lucia låtarna för oss i nån vecka nu men imorse när det var dags så stod han där med sina kompisar och tittade. Lillgubben! Han sa efteråt att han var blyg. Jag är likadan, blir jättenervös om jag ska stå inför folk. Fick lyssna till hans ljuva stämma nu ikväll innan han somnade. Fick höra både "Sankta Lucia" och "Midnatt råder". Sötaste rösten har han, vår lille grabb! 
På torsdag ska vår lilla Emma komma ut till världen. Lämnade ett blodprov imorse på vårdcentralen som förlossningen ville ha. Emma har levt om som tusan idag i magen. Fick en förvärk imorse som gjorde tokont men det kom bara en gång och sen var det lugnt. Har även mått lite småilla under dagen. Jag och Mange har varit och tittat på bilar idag. Bilköp är väl det svåraste som finns?







I väntan på stormen

Publicerat: 2013-12-12 Kl: 15:34:05 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Kära blogg. Jag vill inte att stormen Ivar besöker oss, men den är på väg och vi får väl värma lussekatterna över brasan i kväll. Hatar verkligen stormar. Ivar är en klass 3 och nu när vi bor i hus känns det extra oroligt. Mamma och jag gjorde fint i blommlådorna igår med egenplockat tallris (länge leve allemansrätten!). Nu måste vi väl ställa blommlådorna inomhus för att de inte ska blåsa iväg. Brr, hur ska denna kväll bli?! Och Ted kommer säkert bli rädd när det stormar för det brukar han bli. Till råga på det måste vi kliva upp 06:30 imorrn för Ted har lucia på dagis. Ingen av oss lär vara pigga. Men det är en världslig sak. Finns dom som har det sjukt mycket värre. 
Annars då? Jo, jag är höggravid. Ska föda nu till veckan den 19:e. Planerat kejsarsnitt. Det fanns risk att barnet kunde fastna så det blir ett snitt. Känns bra men lite nervöst. Men man ska vara nervös, det är ett bra tecken. 
I måndags var det -14 grader, igår typ +9 så snön är nästan borta. Tråkigt. Kanske inte blir en vit jul ändå.














Tiden

Publicerat: 2013-11-02 Kl: 22:03:08 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Tiden springer iväg som det så fint heter. Är nu gravid i vecka 32+3. Med andra ord så är det 52 dagar kvar till julafton. Sist jag var hos barnmorskan (10 oktober) hade jag tydligen för stor mage för antalet veckor. SF-måttet den tiden skulle ligga mellan 29-30, min var 32. Det skulle såklart undersökas så två veckor efter fick jag göra en glukosbelastning för att se om jag hade graviddiabetes. Fastade från kl 20 på kvällen och dagen efter kl 07:40 var jag på plats hos barnmorskan. Hon tog ett sockervärde som låg på 4.5. Efter det skulle jag dricka 3,5 dl sockervatten på 5 min. Det var inte alls gott. Halva glaset gick bra att få ner, resten var ren pina. Trodde jag skulle kräkas hela tiden. "Nu är det 40 sekunder kvar, tänk att det är nyponsoppa!" sa barnmorskan. Jo, tjena, det var bara att svepa, bära eller brista tänkte jag. Kunde inte alls föreställa mig sockervattnet som nyponsoppa utan jag stirrade på en fast punkt på väggen och bara fokuserade på att svälja. Efter det skulle jag sitta där på vårdcentralen i 2 timmar och när de timmarna hade gått så tog barnmorskan ett blodsockervärde och det låg på 6.5, helt normalt. Hade det varit 10 eller över 10 hade jag haft diabetes. Veckan efter det fick jag göra ett ultraljud enligt doktorns begäran. Stort SF-mått kan tyda på stor bebis eller mycket fostervatten också. Mamma följde med mig dit. Nervös var jag. Undersökningen gick bra. Hade 77 i mängden fostervatten, allt upp till 80 var normalt. Lillgumman vägde ca 1953 g, så hon var lite stor, men ändå helt normalt. Somliga bebisar väger mer eller mindre och somliga har ibland dragit iväg i växtkurvan utan att man behöver oroa sig. Jag ska till barnmorskan nu på torsdag den 7 november så då får vi se om magen har dragit iväg ytterligare eller om den ligger på normalkurvan. Känns bra att dom är noga och följer upp så här om det är något som är oklart. 
Känner mig mer och mer otymplig. Jordens värk neråt puppiluran. Ibland känns det som att bebisen ska ploppa ut! Härom natten hade jag flera omgångar med sendrag i vaderna. Vår katt Saga sover oftast vid mina fötter och just den här natten bet hon mig i vaderna precis när sendragen kom! Vilken katt gör så egentligen?! Dumheter. Så på morgonen var jag mer trött än levande med massa bett på vaderna. Påfrestande tider mina vänner. Har handlat en del kläder åt lillgumman, det är ju så roligt att få köpa kläder i rosa och lila färger. Vi har inte spikat nåt namn än. Antar att vi bestämmer slutgiltigt när hon väl kommer ut. 











Ringen

Publicerat: 2013-10-12 Kl: 15:09:41 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Vill redan nu säga till alla gravida därute att ta av sig sina ringar på fingrarna innan ni blir too fat! Jag ville absolut inte ta av mig min vackra, fina förlovningsring men blev påmind om att göra det i måndags när jag träffade min nyförlösta vän. När jag kom hem provade jag först att ta av den själv men tydligen hade mina fingrar hunnit bli för feta så jag bad Mange prova. Vi stod länge inne på badrummet och provade med diverse trick såsom vatten och babyolja, men jag bara skrek och det kändes som om fingret skulle gå av. Ted stod stirrandes och gapandes i hallen och frågade vad vi höll på med. "Mammas ring sitter fast för att mamma har blivit för tjock, gubben!!" sa jag helt rödblommig, svettig och andfådd. Vi avbröt försöket då jag nästan började grina. 2 dagar gick. Tittade varje dag förundrat på mitt tjocka finger och min vackra ring och ville INTE att guldsmeden skulle kapa av ringen för att göra fingret fri. Det hände min kära mor. Samma kväll sa jag till Mange att nu ska ringen av. Vi kylade först fingret med en iskall Jäger-flaska sen började Mange lirka lite. Gjorde förjävla ont så vi smetade in fingret i babyolja. Jag blundade hela tiden. Pulsen steg i fingret och det kändes 100 kilo tungt. För en kort stund kändes det som att det gick att dra av ringen så jag skrek till Mange "Dra ut den, det går!!!" "Men fingret är ju nästan blåsvart!!" sa han. "Ja men draaaa bort deeeen!" skrek jag och han tog i för kung och fosterland och till slut lossnade den! 
Åh vilken befrielse! Hade ont i fingret resten av kvällen och lite dagen efter men tack och lov hänger ringen nu runt min hals i ett vackert halssmycke.










Long time ago

Publicerat: 2013-10-01 Kl: 23:45:25 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Nu var det längesen jag bloggade. Har inte tänkt så himla mycket på bloggen heller men när jag väl gjort det så har jag fått lite ångest över att jag inte skrivit. Det är ju ändå roligt att skriva ner vad som händer och sker i ens liv. Alltid kul att gå tillbaka och läsa senare.

Hur mår jag då? Går in i v.29 imorrn. Har foglossning från svanken och neröver grottan. Otroligt störande. Speciellt strålningen/ilningarna i grottan. Kan inte minnas att det var så här hemskt när jag var gravid med Ted. Rör på mig och tar promenader men det blir alltid värre efteråt. Sjukt! Lillgumman sparkar på och rullar runt i magen. Så mysigt. Ted frågar när hon ska komma ut och är nyfiken på vad det är för en buse i mammas mage. Han har även visat lite avundsjuka också vilket är helt normalt. Ted har ju alltid varit vår favorit och i mittpunkten och nu kommer det snart en till familjemedlem som också vill vara i mittpunkten.

Var hos barnmorskan den 12 september. Jag hade dåligt järnvärde, låg bara på 107, men jag hade bra järndepåer hur nu det kommer sig. Har provat Niferex men fick såna magkramper så jag slutade med dom tvärt. Huva vad hemskt det var. Fick Duroferon av Sara förra veckan och än så länge går det bra att ta dom. Får gå en extra gång och skita bara men bättre det än kramper och kallsvettighet. 

Lillhjärtat slog 145 och SF-måttet var 25 sist. Nästa gång jag ska till barnmorskan är den 10 oktober. 

Nu på torsdag blir jag 25 år. Halvvägs till 50. Känner mig ändå ung och nöjd. Ska inte klaga. Har världens bästa familj och släkt och snart får vi ett till barn. Underbart!










Höst

Publicerat: 2013-08-31 Kl: 20:07:36 | I kategori: Vardagligt | 0 kommentarer

Brasan sprakar på och lilla bebisen sparkar i magen. Nog är det mysigt här på Briggvägen! Idag är det 1 år sedan min fina farmor for till himlen. Tiden går fort! Pappa, jag och Ted var på hennes och farfars grav idag och tände ett ljus. Började spöregna precis när vi skulle tända ljuset. Farmor skrattade säkert åt det där uppe i himlen. Efter gravbesöket var vi 3 på bio. Första gången gillt för Ted. Vi var på en Alfons Åberg film. Det gick bra och filmen var bra. Jag gillade inte Alfons pappas röst. Det var Gustaf Hammarsten, passade inte alls. Det finns bara en röst till den karaktären och det ska vara Björn Gustavsson, ingen annan. De sista 10 minutrarna tyckte Ted att filmen skulle ta slut. Filmen var 1 timme och 13 minuter så att han lyckades sitta still och se klart filmen är ett väldigt bra betyg. Jag var orolig över att han skulle bli rastlös och vilja gå runt och så.
Vi skjutsade hem pappa sen gick Ted och jag på stan. Mysigt! Ted fick en ny tröja, mössa och ett par byxor.
Ted frågar just nu mycket om klockan varje dag. Han blir duktigare och duktigare på vad klockan är. Stolt jag blir! Graviditeten flyter på bra. Magen blir större och större. Jag är nu i v.24 och den enda krämpan jag har är en smärta i högra skinkan. Precis som att det är en nerv som ligger i kläm och retar. Störande. Skulle vilja gå på en gravidmassage och få bort smärtan. Ibland får jag halta för att det gör så ont.
Nej, nu blir det lite lördagsgodis!




Hjärtat!

Publicerat: 2013-07-24 Kl: 21:29:23 | I kategori: Vardagligt | 1 kommentarer

Idag var så den stora dagen! Ultraljudsdagen. I väntrummet satt näst intill fullt med gravida vackra kvinnor. Alla med i stort sätt större magar än mig. De kanske var på nåt extra ultraljud eller väntade tvillingar. Baljade i mig iskallt vatten så att lillan inte skulle sova under den stora stunden.
"Viklander" kom en kvinna och ropade upp. Tror det var samma kvinna som när jag väntade Ted. Det kändes som att vi känt varandra länge och jag kände igen henne så himla väl. Camilla hette hon. Trevlig tjej! Först mätte hon alla mått och allt såg normalt ut, så skönt! Bebisen var vaken och visade upp sig! "En riktig fotomodell!" sa hon. 3 skåror såg hon och det tyder alltså på att det är en tjej! Underbart!
Efter ultraljudet handlade vi lite och sen var vi ute på en prommis med Roja. Sedan for vi hem till Ted som var med brorsan, farsan och Alice. Barnen badade i poolen och vi hade det så härligt i sommarvärmen. Susanna och mamma kom också.
Nu har vi nyss handlat från glassbilen. Vilken härlig dag!




Tidigare inlägg