Snart ska vi äta sista middagen här i den här lägenheten. Nej, jag ska inte gråta, men lite vemodigt känns det nog. Huset står där på Alnö och väntar på oss. Spisen väntar på min goa sockerkaka, tvättmaskinen sucktar efter Magnus oljiga jobbarbyxor och bubbelbadkaret vill bli skummat. Nog känns det som dan före dopparedagen. Pirrigt är det. Igår ringde en snäll kvinna från kommun och berättade att Ted är varmt välkommen till förskolan som vi sökt, redan den 24 april! Helt otroligt, fantastiskt skönt! Men samtidigt är det enooormt vemodigt/känslosamt att byta förskola. Jag skulle berätta det imorse men hela tungan och gommen låste sig när läraren berättade att hon och Ted brukar lira ukelele på mornarna. Jag bara kände att jag inte kunde berätta då. Jag ångrade mig efteråt för nu gror det i huvet på mig hela tiden. Ted's förskola är så bra. Lärarna är gulliga och roliga. Barnen är snälla. Det är väl därför man liksom "inte vågar". Imorgon måste vi berätta, vare sig man "vågar" eller inte. Oftast är det 3-4 månader att få komma in på ett dagis, det är därför man är chockad att det gick så här fort!
Nu ska vi äta sen göra packa klart med allt vad det innebär!

Au revoir
M