Emma

Publicerat: 2014-03-12 Kl: 22:23:23 | I kategori: Vardagligt

Torsdagen den 19 december kl 09:31 föddes vår dotter Emma. Det var en snabb förlossning som tog 5 minuter. 
Dagarna innan blev Ted förkyld, likaså jag (typiskt nog) så under kvällen den 18 december ringde vi till förlossningen och frågade om vi skulle komma in och föda dagen efter eller inte. Dom sa att vi skulle komma in och så skulle det beslutas där om snittet skulle bli av eller inte. Jag hostade och var lite hängig så jag ställde in mig på att det inte skulle bli av. Nedstämd for vi till min mamma och lämnade Ted den 18:e. Kändes inte ett dugg bättre av att han tokgrinade när vi skulle fara därifrån. Jag bröt också ihop när vi gått därifrån. Kom hem, fikade, duschade och bäddade rent i sängen. Blev inte många timmars sömn. Klockan ringde 05:30 och jag mådde rätt bra, förutom sömnbristen. Magnus åt frukost, jag fastade enligt operationsföreskrifterna. Fy vad hungrig jag var. Det var tortyr att se honom äta. 06:30 var vi på förlossningen. En barnmorska med otroligt buskiga ögonbryn tog blodprover på mig och satt nål i vänster armveck. Gjorde bra ont men hon verkade inte bry sig om det. "Här har du en rektal termometer, där har du toaletten, berätta sen vad du hade för temp." sa hon och tog med sig blodproverna och gick. "Eh, jaha. Höggravid, fet som en ladugård. Hur ska jag få in den här i röven?!" tänkte jag. Mange erbjöd sig men jag ville icke att han skulle köra in den där rektala i min stjärt. Hur som helst fick jag in den och efter ett tag pep den. 37.7 grader. Gränsen för operation är 38. Barnmorskan skulle prata med doktorn. Under tiden skulle jag duscha och ta på mig landstingets sexiga sjukhusskjorta. Sedan väntade vi. Och väntade. Det tog en hiskelig tid att få svar på CRP; snabbsänkan. Kirurgen kom och gick igenom vad som komma kanske skulle. Det var trevligt nog samma kirurg som opererade ut kateterslangen som fastnade i min livmoder 10 månader innan. Härlig kvinna! Sedan väntade vi igen. En jättetrevlig barnmorska kom in och lyssnade på bebisen. "Jättefina hjärtslag" sa hon. Klockan blev ca 08:40 och svaret på CRP:n kom. Jag hade 7 och barnmorskan sa "Nu kör vi!". En äldre dam, kanske en undersköterska, gick för att hämta kateter och jag och Mange blev genast nervösa och förväntansfulla. Den äldre damen hämtade också ett parkeringstillstånd som Mange sprang ner till bilen med. Han hämtade även all vår packning för nu skulle vi ju föda barn. Yes! Så var det dags för urinkatetern. Jag var så nervös för det momentet. Turligt nog var det inte så hemskt som jag trodde. Det sved  och spände och när den väl var på plats ville jag gå och kissa, en jättesjuk känsla. Men barnmorskan sa bara åt mig att slappna av och då kom ju kisset i påsen i stället. Finemang! Vilka grejer det finns. En jättecool studerande tjej kom in och klockan blev 09:10. Vi gick ner till operation. Nere på operation möttes vi av ett gäng trevligt folk. Alla presenterade sig och jag fick på mig en operationsmössa och Mange klädde sig i operationskläder. Sen gick allt väldigt fort. Narkossköterskan satt nål i handen på mig, gjorde ont. Narkosdoktorn satt på blodtrycksgrejer. Sen skulle jag lägga mig på sidan. Doktorn tryckte på en kota på ryggen också bad han mig trycka bort hans hand. "Jättebra!" sa han. "Akta fjärilen!" sa en annan doktor. Sen stack det till. Inte så farligt som jag trodde. Sen skulle jag fort lägga mig på rygg igen. Det kändes som att någon hällde varmt skönt vatten från ryggen och nedåt. Jätteskönt faktiskt! Sedan förlorade jag känseln mer och mer. Provade vicka på tårna efter en stund men det var omöjligt. Den känslan var inte så trevlig. I det läget gäller det att inte låta den känslan ta över och gripas av panik utan man får försöka att inte tänka på att man ska försöka röra på benen. Jag sa åt Mange att prata med mig om nåt trevligt och vi började prata om maträtter. De satt upp skynket vid mina bröst ungefär så att jag inte skulle se när de skar i mig. Sedan testade de känseln på mig, dvs nypa mig lite överallt på magen för att se om bedövningen tagit som den skulle och det hade den för jag kände ingen som helst smärta. Jag kände att dom höll på men det gjorde inte ont. Kirurgen och alla som var i rummet började säga sina namn var och en och vad dom hade för befattning och sen sa hon: "Då sätter vi igång!" med en glad röst. Då blev både jag och Mange pirriga och förväntansfulla. Jag var orolig över att jag skulle känna nån smärta. Så jag frågade narkosläkaren (som stod på min högra sida) flera gånger om hur det skulle kännas och jag förstår om han till slut blev trött på mina frågor. Mange fick gång på gång räta till min lösa nätmössa som störde mig. Kunde inte själv göra det eftersom mina armar var utsträckta och uppkopplade på olika övervakningssaker. Kirurgen gjorde det hon var bäst på, skära i människor, och jag kände ingenting! Fantastiskt vad en spinalbedövning kan göra mot människokroppen. Mange och jag pratade om vad vi skulle äta för middag och jag tror att vi bara sa pizza i 10 meningar. Vi sket fullständigt i vad vi sa, bara vi pratade, nervösa som bara den. Efter 5 minuters pizzaprat var det så dax för det berömda "trycket på magen". Trycket jag hört och läst så mycket om. Trycket som ger svimningskänslor, kräkningar, tumlande av inälvorna, you name it! Det är nu bebisen ska ut och personalen ger ett tryck strax under brösten och ner mot snitthålet. Jag upplevde det som en kraftig thaimassage på magen utan smärtkänsla. Det såg nog också ut som om att personalen med sina händer kavlade ut lilla Emma ur buksnittet så av den anledningen kände jag mig även som en mänsklig vetelängd.
Hur som haver kom så lillgumman ut och hon skrek direkt. Jag blev tårögd på en gång, likaså Magnus. Och nog var hon den vackraste lilla flicka vi nånsin sett! Barnmorskan visade upp Emma för mig sen gick hon ut till rummet bredvid med Magnus och en doktor för att undersöka henne. Mange klippte navelsträngen. Jag hörde hur hon skrek hela tiden. En envis liten jänta som inte tyckte det var så himla trevligt i den stora, vida världen. Just då i alla fall. Kirurgen sydde ihop mig och det tog ca 30 minuter för dom att bli klar. Magnus satt med Emma i famnen bredvid mig. Barnmorskestudenten knäppte kort på oss med Manges mobil. När det var klart rullade vi upp på förlossningen igen, jag hade Emma i famnen, och när vi kom in på vårt rum fick vi in det berömda fikat som alla får efter de fött barn. Lovely! Efter en liten stund kom barnmorskan in för att titta hur jag blödde (i grottan) och då hon lyfte på täcket så var det en hel sjö av blod i sängen! Jag hade inte känt nåt eftersom jag var bedövad från tissarna och neröver. Hon fick tillkalla en doktor och jag hade klumpar av blod kvar i livmodern som inte hade kommit ut, därför blödde det så mycket. Doktorn och barnmorskan hjälptes åt och fick ut ca 1500 gram! Helt otroligt! Efteråt det kräktes jag flera gånger och allt eftersom tiden gick började bedövningen släppa och jag började skaka hysteriskt! Ruskigt obehagligt! Jag frös också och tänderna skakade. De kunde inte svara på hur länge det skulle hålla på och det gjorde mig nästan skräckslagen. "Är det så här det är att ha Parkinsons sjukdom?" tänkte jag flera gånger. Mot 14-snåret hade det slutat och vi fick ett rum på BB. Mamma, pappa, Ted, svärmor och Manges syster Madde kom och hälsade på kring 18. Det var så underbart att få träffa Ted igen och vad stor han kändes i jämförelse med Emma! 
Första natten med Emma där på BB var skrikig. Jag ammade i princip hela natten till och från och allt var så nytt. BB var överbelagt och personalen jobbade nästan ihjäl sig. Katetern togs bort där under natten. Vad skönt! Dagen efter när doktorn undersökt Emma och blivit godkänd och jag mådde hyfsat bra så drog vi järnet till svärmor för att hämta Ted och sen hem och mysa hela familjen. Varje gupp Mange körde över med bilen gjorde jätteont i snittet. Huva. Det var en märklig och underbar känsla att komma hem som en familj med 4 personer. 5, om man räknar med katten förstås. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback