Längesen sist

Publicerat: 2015-03-23 Kl: 21:21:12 | I kategori: Vardagligt

Åh herrrrregud vad längesen jag skrev här i bloggen. Förlåt så hemskt mycket. Men håll i er. Nu har jag tryckt ut en till onge och är numer 3-barns mor! Vem kunde tro det? Inte jag iaf. 2 barn var mitt barnmål här i livet, 3 hade jag inte ens föreställt mig. Men nu har som sagt lille Max kommit till världen och det är helt underbart med 3 barn. Fullt ös hela dagarna. Max såg världens ljus för första gången den 18 februari 2015 och jag ska självklart dra hela förlossningsberättelsen för er i ett annat inlägg. 
Emma är nu 1 år och 3 månader och Ted är 5 år, fyller 6 nu i maj. Åren går fort kära vänner och mottot just nu är carpe diem. Ta vara på dagarna. 
Eftersom Max bara är lite över en månad så är man ju uppe en hel del på nätterna. I natt hade han lite extra ont i magen så jag ammade/vaggade/tassade på här i vardagsrummet under natten. När han väl somnade till i babysittern så intog jag soffläge och fastnade till tv-programmet "Våra pinsamma kroppar". Det var allt från krökta snoppar till fötter fulla med nageltrång. I och med att det var äckliga inslag till och från så blundade jag när det var extra snuskigt och somnade såklart därför. Helt plötsligt slocknade strömmen i hela kåken, jag vaknade av det och det var så satans mörkt överallt! Strömmen hade gått för alla på hela gatan. Fy bubblan var mörkt det var. Det första jag kom och tänka på var varför jag inte slagit till på en transistorradio. Och såklart (som förra gången det blev strömlöst) hade jag bara ca 15 % batteritid kvar på telefonen. Herregud. Såna gånger inser man vad pinsamt handikappad man är utan ström. Vilket löjligt i-landsproblem. Mange skulle upp och jobba vid 03 snåret och han tyckte att vi skulle lägga upp en plan för hur vi skulle gå tillväga. Han letade fram pannlampan och sprang runt med den. Jag hade fullt upp med att försöka pricka in tissen i Max mun. Det var ju som sagt otroligt, ofattbart, irriterande becksvart. Jag lyckades somna om och flög rätt upp igen när strömmen kom tillbaka. Den var bara borta nån timme tack och lov. Har nog aldrig känt en sån innerlig glädje för ström i hela mitt liv. Carpe diem.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback