Den 20 november (alltså i torsdags) var den stora dagen. Mange och jag skulle till MVC och lyssna på vår bebis hjärta. Det var blandade känslor. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Barnmorskan pratade lite om den vecka jag var i och mer om graviditeten först. Jag sneglade hela tiden på dopplern (grejen man lyssnar på hjärtat med). Så efter en stund säger hon "Ja, då får du lägga dig på britsen, Malin". Pang på rödbetan liksom. Min barnmorska är så cool och glad hela tiden. Störtskön. Jag fick givetvis dra ner byxorna en bit. Först kände hon min livmodervägg en bit under naveln, jag fick också känna. Klart jag får känna, det är ju min livmoder, haha. "Där är väggen, Malin". Också ser hon sådär jätteglad ut och hennes stora bruna ögon bara lyser, som att hon själv vore gravid. "Eh, okej..?" tänkte jag. Sen kletade hon på nå medel på dopplern också slog hon på apparaten. Helt plötsligt hör vi hur ett hjärta slår med ordentliga slag. Första direkta känslan var att jag kände mig som en försöksperson i ett rymdskepp där någon har  inplanterat nåt i magen på mig som lever! Kändes himla läskigt, men efter några sekunder så insåg jag att MEN HERREGUD, DET ÄR JU VÅRAT BARN I MAGEN! Så fick jag sånt där lyckorus och började nästan att gråta. Barnmorskan var så där superglad "Det är något därinne Malin" med hennes stora bruna ögon och härliga leende. Mange började nästan också gråta. Nej, det var så jäkla häftigt. 154 slag/minuten slog vår bebis hjärta. Min kropp är i dubbel uppsättning har jag insett, det är rätt läskigt att tänka så. 2 hjärtan, 4 lungor, 2 puppor/snoppar, 4 ögon, 4 ben, 4 armar, 2 munnar.. ja dubbelt av allt i en och samma kropp.
Nästa julklapp får vi den 9 dec, då är det UL (ultraljud) för fulla muggar!

Over and out
M