Där stod vi som nervösa kottar allihopa, nervös inför vad, egentligen? Det var nästan som på studentdagen, snart skulle dörren öppnas, och vi springa ut i den stora vida världen, fria från skolan. Nu stod vi och väntade på att världens mest generande dörr skulle öppnas. Fler och fler anslöt sig till 'väntrummet', bl.a en tjej från ridskolan jag gick på när jag var 6 år. Känslan/blicken var 'Jaha, du hamnade också här..'. Det kunde inte bli mer deprimerande stämning! Efter en stunds väntan var det så dags, karln kom och skulle låsa upp dörren. 'Äntligen! Så man får gå hem nån gång'. Han såg inte heller så speciellt glad ut. Han fick ändå ur sig en liten positiv kommentar 'Fräscha ungdomar!'. Den kommentaren var pinsam. Man kände sig inte alls peppad, är det någon som brukar göra det på arbetsförmedlingen?
När vi kom in i det lilla 'grupprummet' så blev det en helt annan känsla. En man, en kvinna, började prata. Dom var inte alls lika tråkiga och deprimerande som de övriga som arbetar där. Jag blev faktiskt lite gladare och mer positiv efter informationen vi fått. Får se hur länge den känslan sitter i. Tror starkt på det där med jobbcoach, ska boka den där killen, han var riktigt cool!
Det här med jobb är ändå helt otroligt tycker jag. När jag började på omvårdnadsprogrammet så sa dom att det skulle finnas hur många jobb som helst när vi blev klar och vi skulle aldrig behöva oroa oss för att vara arbetslösa. Nu sitter man i skiten ändå. Visst, jag är timvikarie, men vill ju mer än gärna ha ett fast jobb. Det är riktigt osäkert att vara timvikarie i och med att du aldrig vet hur du arbetar. Telefonen kan ringa varje morgon i två veckors tid, sen vara tyst i 3 veckor etc. Det går inte att ha det så osäkert nu när man lever familjelivet. Jag ska arbeta hela sommaren, det känns tryggt. Men sen så är det ju resten av tiden som ska fyllas ut.

Over and out
M